
Hur viktigt är då priset? Pengarna är förstås viktiga, men ser man tillbaka i historien är priset ingen garanti för evig berömmelse - åtminstone om vi talar om allmänhetens läsvanor.
Hur många har idag läst Theodor Mammsen, José Echegaray, Henryk Sienkiewicz, Giosuè Carducci, Maurice Maeterlinck, Rabindranath Tagore, Romain Rolland, Carl Spitteler, Wladyslaw Reymont, Grazia Deledda eller Ivan Bunin? Och hur många utanför Sveriges gränser läser Erik Axel Karlfeldt eller Verner von Heidenstam?
Sällan gick litteraturpriset under de första 40 åren till författare som idag är riktigt kända (undantagen är kanske främst Rudyard Kipling, William Butler Yeats, George Bernard Shaw, Sigrid Undset och Thomas Mann).
Efter andra världskriget blir "kändisarna" fler. Populära författare som Hemingway, Faulkner, Camus och Steinbeck tog sig in på listan.
En större skara författare hamnar också på listan över de som inte fick priset:
Leo Tolstoj, Henrik Ibsen, Émile Zola, James Joyce, Marcel Proust, W.H. Auden, Vladimir Nabokov, Virginia Woolf och Graham Greene är några av de klassiska författare som antingen dog för tidigt, ansågs för kontroversiella eller bara förbisågs.
1970 gick priset till den sovjetiske regimkritikern Aleksandr Solzjenitsyn, men han vågade inte åka till prisutdelningen. Två år senare prisbelönades Heinrich Böll från Tyskland. I Tyskland hade han blivit kontroversiell för sin samhällskritik och "försonliga" hållning till den västtyska terrorismen.
Men Bölls romaner om det tyska samhället under och efter andra världskriget tillhör 1900-talets litterära mästerverk. Akuell historia kan varmt rekommendera Ungdomens bröd, Tåget var punktligt och Biljard klockan halv tio.
1 kommentar:
Jag har läst Maeterlinck. Rekommenderar varmt hans symbolistiska enaktare "Interiör", den är fin som snus.
Skicka en kommentar