Putin och det nygamla Ryssland.

Idag fyller Rysslands president Vladimir Putin 55 år. Nyligen klargjorde han att det mycket sannolikt blir en fortsättning på hans politiska karriär när hans andra mandatperiod som president avslutas nästa år. Det är dessutom på dagen ett år sedan den ryska journalisten Anna Politkovskaja mördades i Moskva.

Putin föddes i Leningrad 1952 och tog examen från stadens universitet 1975. Där värvades han till den ökända underrättelseorganisationen och hemliga polisen KGB. Putin gick med i kommunistpartiet - som hans familj hade vissa kopplingar till. Putins farfar hade nämligen varit både Lenins och Stalins personliga kock.

Under slutet av 1980-talets stationerades han som agent i östtyska Dresden, men efter murens fall återkallades han till Sovjetunionen.

Hans politiska karriär inleddes 1991, som politisk rådgivare åt borgmästaren i Sankt Petersburg. Därefter gjorde han snabb karriär och blev 1997 medarbetare i Boris Jeltsins administration. Samma år la han upp en licensiatavhandling i ekonomi - som utländska bedömare har anklagat för rent plagiat av amerikanerna William King och David Clelands arbeten.

1999 utsågs Putin överraskande till premiärminister. På nyårsafton 1999 meddelade Jeltsin än mer överraskande att han skulle lämna presidentposten. Det innebar att Putins väg till makten låg öppen.

Putins förflutna i KGB, hans kopplingar till de ryska oligarkerna och de oegentligeter som ägde rum när den ryska ekonomin privatiserade, hans hårdföra retorik i frågor som gäller Rysslands grannländer (främst kanske Georgien, Ukraina och Estland) samt de många frågetecknen kring morden på Alexander Litvinenko och Anna Politkovskaja, har fått många utländska bedömare att resa ett varningens finger vad gäller den politiska utvecklingen i Ryssland.

Någon fungerande demokrati är Ryssland inte idag. Läget ser heller inte särskilt ljust ut. Kommer ultranationalistiska krafter ta överhanden och skapa ett nytt, aggressivt Ryssland? Vad händer i så fall med den politiska maktbalansen i världen?

Sedan murens fall har Ryssland varit en försvagad aktör - ofta förbisedd. Är den nationella stoltheten för stor för att finna sig i en sådan roll? I så fall är det dags för världssamfundet att förbereda sig på helt nya givar från Putins hand.

Sputnik 50 år

Aktuell historia om rymdkapplöpningen

Den 4 oktober är det 50 år sedan Sovjetunionen skickade upp Sputnik I, den första konstgjorda sateliten. Sputniks resa i omloppsbana blev en stor nyhet i större delen av världen - utom i Ryssland. I de större dagstidningarna var händelsen inte någon huvudnyhet, medan västvärlden förvånades storligen över att Sovjetunionen till synes sprungit förbi USA i den tekniska utvecklingen. (Länk: DN)

Den 84 kilo tunga sputniksateliten blev på så vis startskottet för den stora och mycket kostsamma rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. I USA skapade Sputnikuppskjutningen starka reaktioner. Oron var stor att Sovjetunionen skulle bygga raketburna förintelsevapen. Senatorn Lyndon B. Johnson (blivande president) konstaterade att: "Den som kontrollerar rymden, kontrollerar världen."

USA gjorde ett misslyckat försök att skicka upp en satelit redan samma höst. I januari 1958 lyckades man bättre - rymdkapplöpningen var i full gång. Och bara tolv år efter Sputnik, i juli 1969, landade Neil Armstrong och Buzz Aldrin på månen. USA hade tagit revansch.

Ytterligare sex månlandningar genomfördes av USA 1969-1972. Sedan dess har ingen satt sin fot på dess yta. Sovjetunionen kom aldrig dit med en bemannad farkost.

Efter kalla kriget har intresset för kostsamma rymdprojekt minskat väsentligt, både i USA och Ryssland. En bemannad expedition till mars lär få vänta. Och kanske är det lika bra det. Nog för att det vore en vetenskaplig och teknologisk triumf. Men vem är idag beredd att satsa ett antal hundra miljarder på ett sådant projekt?